5:e segernamnet
Som det femte i ordningen av de åtta segernamnen på Skaraborgs regementes fana återfinns ”WARSCHAU 1656”. Den 18 – 20 juli enligt den tidens kalender, vilket motsvarar 28 – 30 juli enligt vår tideräkning, utkämpades här det s.k. ”tredagarsslaget”, vari Skaraborgs regemente tog en hedrande del.
Under våren 1655 hade riksråd och riksdag beslutat att Sverige skulle – för att skydda våra baltiska provinser – intervenera i Polen. Där hade de ukrainska kosackerna höjt upprorsfanan. I öster hade ryssarna riktat häftiga angrepp på polsk-litauiska förbundsstaten, vars kung – Vasaättlingen Johan Casimir – även var pretendent på den svenska tronen. Kurfursten av Brandenburg, som i egenskap av furste av Preussen var vasall till den polske monarken, sökte med alla medel avskudda sig denna överhöghet. I söder lurpassade fursten av Siebenbürgen på ett lämpligt tillfälle att ingripa. Kejsaren var neutral. Blott Krimtartarernas khan – arvfiende till kosackerna – hade skyndat till Johan Casimirs bistånd.
Sommaren 1655 inbröt flera svenska häravdelningar under Carl X Gustafs överbefäl från olika håll i Polen-Litauen och nådde betydande framgångar – bl.a. Krakow (Krakau) och Warszawa (Warschau) erövrades. Ur Skaraborgs regemente hade en bataljon överförts från hemorten via Pommern till krigsskådeplatsen. Den andra bataljonen låg i garnison i Halmstad och Varberg under överstelöjtnant Johan Hårds befäl. Den styrka, som åtföljde regementschefen Johan Nern (skrivs även Nehren och Nairn), bestod av 750 man fördelade på fyra kompanier – överstens eget, majoren Alexander Bettons, kapten Lennart Bocks och kapten Petter Harders. Bataljonen deltog i slaget vid Nowydwor, låg i vinterkvarter i Torun (Thorn) – halvvägs mellan Gdansk (Danzig) och Warszawa. Här avled major Betton, som fört skaraborgarna till seger vid Nowydwor och efterträddes av Bock. Ny kompanichef blev kapten Mattias Kagg. Våren 1656 deltog bataljonen i slaget vid Kletzko som enda rikssvenska infanteriförband och bidrog verksamt till segern.
I juni 1656 föll Warszawa, som tappert försvarats av endast 2.000 svenskar mot en tjugodubbel övermakt. Carl X Gustaf förenade då sin svenska armé om 9.500 man med kurfurst Fredrik Wilhelms 8.500 brandenburgare och ryckte fram från Nowydwor längs floden Wisła (Weichsel) för att återerövra huvudstaden och slå Johan Casimirs armé. Denna omfattade 17.500 man reguljära polska trupper, 7.500 litauer och minst, 2.000 tartarer samt ca 13.000 man ur det allmänna polska uppbådet – tillsammans ca 40.000 man varav 4.000 infanterister. Även den svensk-brandenburgska arméns huvuddel bestod av kavalleri – 12.500 man. Bland infanteriet marscherade överste Johan Nerns skaraborgare tillsammans med kalmariter, hälsingar, upplänningar och sörmlänningar.
Den 18 (28) juli – i svår hetta – anföll så Carl X Gustaf överraskande direkt ur marschgrupperingen, längs östra flodstranden, där litauerna under befäl av storhetmanen, vojvoden av Witebsk, Pavel Sapieha var grupperade. Polackerna under befäl av kastellanen i Kiev, Stefan Czarniecki, stod väster floden – förbundna med litauerna genom en båtbro. Utanför dessas flygel huserade Subchan Ghazi Agas tartarer. Terrängen gjorde det omöjligt att utveckla större truppstyrkor på det smala området (ca 700 m) mellan floden och Białołękaskogen. Elden från de litauiska skansarna och anfall av husarer hejdade generalmajor Klas Totts förtrupp och i skymningen avstannade striden, alltmedan polackerna på båtbron tågade över till östra stranden och litauernas bistånd. Efterhand lägrade sig de svensk-brandenburgska trupperna.
Tidigt den 19 (29) juli rekognoscerade Carl X Gustaf personligen terrängen och beslöt att genom en djärv omfattning söka bryta upp motståndet längs stranden och förinta fienden. Tott skulle binda litauerna och generalmajor Henrik Horn driva undan tartarerna vid byn Białołęka. Omgrupperingarna genomfördes skickligt men tog tid. 
Häftiga polska kavallerianfall ur Pragaskogen avvisades bl.a. genom träffsäker musköteld från skaraborgarna ‒ som vanligt grupperade i mitten av centerns första träffen. Från en ö i Wisła, där den polska drottningen Louise-Marie grupperat artilleri, utsattes Tott för flankerande eld och nådde ingen framgång. Horn drev visserligen undan tartarerna, men dessa återsamlades snart och angrep svenskarna i ryggen vid flera tillfällen. Utan att ha uppnått något avgörande nödgades Carl X Gustaf bivackera med armén under natten i de innehavda ställningarna. Tartarerna irriterade lägret ”tjutandes och skjutandes” natten igenom. Krigsråd hölls. Kurfursten var pessimistisk och ville avtåga, men Konungen övertygade honom ‒ man beslöt att söka tillkämpa sig en avgörande seger genom att efter smärre omgrupperingar anfalla följande morgon. I Johan Casimirs högkvarter härskade stor villrådighet och tvekan efter dagens misslyckade anfall. Seger syntes utesluten.
Trots kungaparets böner, penningutdelning och hotelser, smög sig den 20 (30) juli större delen av det allmänna polska uppbådet undan från Pragaskogen mot floden och bron i skydd av morgondimmorna.
Efter gudstjänst och sedan dimman skingrats inledde generalmajor Sparr med det svensk-brandenburgska infanteriet anfallet och tog Pragaskogen. Därefter satte Carl X Gustaf in kurfursten med den högra flygeln mot de litauiska och tartariska ryttarna. Anfallet lyckades men genom tvehågsenhet och ohörsamhet hos kurfursten hann del av fienden ta sig över på bron, som sedan antändes, vilket hejdade det förföljande svenska infanteriet. Andra delar lyckades undkomma i riktning Białołęka. Då den polska högra flygeln fick klart för sig att resten av hären drivits tillbaka och att inringning hotade, flydde den i sydostlig riktning. I dammbildningens och stridens hetta märkte den svenska vänstra kavalleriflygeln för sent vad som försiggick. Då deras anfall slogs ut, avskars och nedhöggs endast delar av denna polska styrka. Vid middagstid var slaget över och seger vunnen till ett pris av över 1.000 stupade. Motståndarens förluster uppgick till mer än det dubbla. Förlusterna vid skaraborgsbataljonen var obetydliga och knektarna hade ”väl manouvrerat och skiutit samt oförskräckte gått fram”. Den 21 (31) juli intågade bataljonen in i Warszawa och förlades där i garnison ‒ ca 450 man stark. Även om segern blev en lysande vapenbragd, uteblev dock det avgörande som Konungen eftersträvat med slaget. Ytterligare fyra långa år ‒ fyllda av strider, umbäranden och sjukdomar ‒ skulle gå innan ca 100 överlevande skaraborgare kunde återvända till hembygden.
Warschau
1656
I julidagarna heta och kvava,
i konung Karl Gustavs tid,
där stod vid den gamla staden Warszawa
mellan polske och svenske en strid.
I trenne dagar man lyckan prövat
på stranden av Weichsels flod.
Att drabba samman man icke tövat,
och böljan flöt röd av blod.
När solen gick ned över Białołęka,
över Praga och omnejden all
den tredje kvällen, då kan ingen neka
att Warschau stod inför sitt fall.
Sin konung i hundrade heta strider
i Polen västgöten följt.
När lugnet till slut synes komma omsider,
har natten det hela höljt.
Drygt trehundrasexti år flytt sen den dagen,
men minnet det lever ännu.
För alla de hundrade andra slagen,
ej glömma vi Warschau!
Fritt efter Harald Åkerstein