5:e segernamnet

Som det femte i ordningen av de åtta segernamnen på Skaraborgs regementes fana återfinns ”WARSCHAU 1656”. Den 18 – 20 juli enligt den tidens kalender, vilket motsvarar 28 – 30 ju­li en­ligt vår tideräkning, utkäm­pa­des här det s.k. ”tredagarsslaget”, vari Skaraborgs rege­men­­­te tog en hedrande del.

 

Under våren 1655 hade riksråd och riksdag beslutat att Sverige skulle – för att skydda våra baltiska provinser – intervenera i Polen. Där hade de ukra­ins­ka kosackerna höjt upprorsfanan. I öster hade ryssarna riktat häftiga an­grepp på polsk-litauiska förbundsstaten, vars kung – Va­sa­ättlingen Johan Ca­si­mir – även var pretendent på den svenska tronen. Kurfursten av Bran­denburg, som i egenskap av furste av Preussen var vasall till den polske monarken, sökte med alla medel avskudda sig denna överhöghet. I söder lurpassade fursten av Siebenbürgen på ett lämpligt tillfälle att ingripa. Kej­saren var neutral. Blott Krimtartarernas khan – arvfiende till kosackerna – hade skyndat till Johan Casimirs bistånd.

 

Sommaren 1655 inbröt flera svenska häravdelningar under Carl X Gustafs överbefäl från olika håll i Polen-Litauen och nådde betydande framgångar – bl.a. Krakow (Krakau) och Warszawa (Warschau) erövrades. Ur Skaraborgs regemente hade en bataljon överförts från hemorten via Pommern till krigs­skådeplatsen. Den andra bataljonen låg i garnison i Halmstad och Var­berg under överstelöjtnant Johan Hårds befäl. Den styrka, som åtföljde rege­mentschefen Jo­han Nern (skrivs även Nehren och Nairn), bestod av 750 man fördelade på fyra kom­panier – överstens eget, majoren Alexander Bettons, kapten Lennart Bocks och kapten Petter Harders. Bataljonen del­tog i slaget vid Nowydwor, låg i vinterkvarter i Torun (Thorn) – halv­vägs mellan Gdansk (Danzig) och Warszawa. Här avled major Betton, som fört skaraborgarna till seger vid Nowydwor och efterträddes av Bock. Ny kom­panichef blev kapten Mattias Kagg. Våren 1656 deltog bataljonen i slaget vid Kletzko som enda riks­svenska infanteri­för­band och bidrog verksamt till segern.

 

I juni 1656 föll Warszawa, som tappert försvarats av endast 2.000 svenskar mot en tjugo­dubbel övermakt. Carl X Gustaf förenade då sin svenska armé om 9.500 man med kur­furst Fredrik Wilhelms 8.500 brandenburgare och ryckte fram från Nowydwor längs floden Wisła (Weichsel) för att återerövra huvudstaden och slå Johan Casimirs armé. Denna omfattade 17.500 man reguljära polska trupper, 7.500 litauer och minst, 2.000 tartarer samt ca 13.000 man ur det allmänna polska uppbådet ­– till­sammans ca 40.000 man varav 4.000 infanterister. Även den svensk-brandenburgska arméns huvud­del bestod av ka­val­leri – 12.500 man. Bland infante­riet mar­­scherade överste Johan Nerns skara­bor­gare till­sammans med kalmariter, hälsing­ar, upp­län­ning­ar och sörmlänningar.

 

Den 18 (28) juli – i svår hetta – anföll så Carl X Gustaf över­ras­kande direkt ur marsch­grup­pe­ringen, längs östra flodstranden, där litauerna under befäl av storhetmanen, voj­voden av Witebsk, Pavel Sapieha var grup­perade. Po­­lackerna under befäl av kas­tellanen i Kiev, Ste­­fan Czar­niecki, stod väster floden – förbundna med litauerna genom en båtbro. Utanför dessas flygel huserade Subchan Ghazi Agas tartarer. Terrängen gjorde det omöjligt att utveckla större truppstyrkor på det sma­la området (ca 700 m) mellan floden och Białołękaskogen. Elden från de litauiska skansarna och anfall av husarer hejdade generalmajor Klas Totts förtrupp och i skymningen av­stannade striden, alltmedan polackerna på båtbron tågade över till östra stranden och litauernas bistånd. Efterhand lägrade sig de svensk-bran­den­burgska trup­perna.

 

Tidigt den 19 (29) juli rekognos­ce­rade Carl X Gustaf personligen terrängen och beslöt att genom en djärv omfattning söka bryta upp mot­ståndet längs stranden och för­inta fienden. Tott skulle binda litauerna och generalmajor Henrik Horn driva undan tartarerna vid byn Białołęka. Omgrupperingarna genomfördes skickligt men tog tid. warschau-1656-bild-1

Häftiga polska kavalleri­anfall ur Praga­skogen avvisades bl.a. ge­nom träffsäker mus­köt­eld från skara­borgarna ‒ som vanligt grup­pe­rade i mitten av centerns första träffen. Från en ö i Wisła, där den polska drottningen Louise-Marie grupperat artilleri, utsattes Tott för flankerande eld och nådde ingen framgång. Horn drev visserligen undan tartarerna, men dessa åter­samla­des snart och angrep svenskarna i ryg­gen vid flera tillfällen. Utan att ha uppnått något avgörande nödgades Carl X Gustaf bivackera med armén under natten i de innehav­da ställ­ningarna. Tartarerna irri­te­ra­de lägret ”tjutandes och skju­tandes” natten igenom. Krigsråd hölls. Kurfursten var pessimistisk och ville avtåga, men Konungen övertygade honom ‒ man beslöt att söka tillkämpa sig en avgö­rande seger genom att efter smär­re omgrupperingar anfalla följan­de morgon. I Johan Casimirs högkvarter härskade stor villrå­dig­het och tvekan efter dagens misslyckade anfall. Seger syntes utesluten.

 

Trots kunga­parets böner, penning­­­utdelning och hotelser,  smög sig den 20 (30) juli större delen av det allmänna polska uppbådet undan från Praga­skogen mot floden och bron i skydd av morgondimmorna.warschau-1656-bild-2 Efter guds­tjänst och se­dan dimman skingrats inledde ge­ne­ral­major Sparr med det svensk-branden­burgska infan­te­riet an­fal­let och tog Praga­sko­gen. Därefter satte Carl X Gustaf in kurfursten med den högra flygeln mot de litauiska och tartariska ryttarna. Anfallet lyckades men genom tvehågsenhet och ohör­sam­het hos kur­fursten hann del av fienden ta sig över på bron, som sedan an­tändes, vilket hejdade det förföljande svenska infanteriet. Andra delar lyckades und­komma i riktning Białołęka. Då den pols­ka hög­ra flygeln fick klart för sig att resten av hären drivits tillbaka och att inringning hotade, flydde den i sydostlig riktning. I dammbildningens och stridens hetta märk­te den svenska vänstra ka­val­­leriflygeln för sent vad som försiggick. Då deras anfall slogs ut, avskars och nedhöggs endast delar av denna polska styrka. Vid middagstid var slaget över och seger vunnen till ett pris av över 1.000 stupade. Motståndarens förluster uppgick till mer än det dubbla. Förlusterna vid skara­borgs­bataljonen var obetydliga och knektarna hade ”väl manouvrerat och skiutit samt oförskräckte gått fram”. Den 21 (31) juli intågade bataljonen in i Wars­zawa och för­lades där i garnison ‒ ca 450 man stark. Även om segern blev en lysande vapenbragd, uteblev dock det avgörande som Konungen efter­strävat med slaget. Ytterligare fyra långa år ‒ fyllda av strider, umbäranden och sjukdomar ‒ skulle gå innan ca 100 överlevande skaraborgare kunde återvända till hem­bygden.

 

Namnlös

Warschau

1656

 

I julidagarna heta och kvava,

i konung Karl Gustavs tid,

där stod vid den gamla staden Warszawa

mellan polske och svenske en strid.

 

I trenne dagar man lyckan prövat

på stranden av Weichsels flod.

Att drabba samman man icke tövat,

och böljan flöt röd av blod.

 

När solen gick ned över Białołęka,

över Praga och omnejden all

den tredje kvällen, då kan ingen neka

att Warschau stod inför sitt fall.

 

Sin konung i hundrade heta strider

i Polen västgöten följt.

När lugnet till slut synes komma omsider,

har natten det hela höljt.

 

Drygt trehundrasexti år flytt sen den dagen,

men minnet det lever ännu.

För alla de hundrade andra slagen,

ej glömma vi Warschau!

 

Fritt efter Harald Åkerstein

Stäng meny