1:a segernamnet

I början av det nordiska sjuårskriget 1563-1570 hade danskarna erövrat Älvs­borgs fästning vid Göta älvs mynning – Sveriges enda ”andnings­hål” västerut – och lamslagit rikets handel. Försök att erövra det danska Bohus, Halmstad och Laholm som kompensation för Älvsborg och öppna för­­bindelserna till västerhavet misslyckades.

Vintern och våren 1565 belägrade svenskarna under Per Brahe d.ä. Älvs­borg. Bland fotfolket ingick de fyra fänikor, som dåförtiden organiserades i Väster­götland under befäl av knektehövitsmännen Lasse Rud, Anders Ers­son, Johan von Isselberg och Torsten Västgöte.

En fänika bestod av ca 500 man – mestadels harneskklädda pikenerare med en ungefär 4 m lång pik som huvudvapen samt ett hundratal hakebysse­skyttar för förberedande eldstrid vid anfall. Befälet var utrustat med halvpik (hillebard) och värja.

Till Halmstad samlade nu kung Fredrik II av Danmark sina värvade trupper för att undsätta Älvsborg. Till Skara samlade Erik XIV de svenska huvud­stridskrafterna för att möta danskarna i ett fältslag. Under befäl av den tappre Daniel Rantzau ryckte dessa i juni snabbt fram mot Älvsborg. Per Brahe tvingades häva belägringen och grupperade sig i Lerum. Här­ifrån av­sändes Torsten Västgötes fänika till striderna i Livland, De övriga väst­göta­­fänikorna drog under Knut Håkansson Hand till södra Västergötland för att skydda detta mot danska plundringar. Av försörjningssvårigheter tvingades Rantzau lämna området kring Älvsborg och dra sig tillbaka till söder om Nissan. Hand följde efter och stormade Falkenberg. Erik XIV bröt upp från Skara och marscherad mot Varberg, som hölls av danskarna. Även Hand beord­rades däremot. Plötsligt lämnade Konungen befälet över hären till Nils Andersson Boije och begav sig till Orrholmens gård söder om Falköping – måhända var det hans fasa för åsynen av blod, som kom honom att överge sina trupper.

 

Den 22 augusti inneslöt Boije det befästade Varberg. Stadens borgare – stödda av fästningens ca 500 knektar – beslöt sig för strid och anbud om dag­tingan avslogs. Efter förödande brand­skjutning brast stormen lös den 28 augusti kl. 3 om morgonen och kl. 8 föll staden. Ett ohyggligt blodbad och plundrande vidtog efter tidens sed. De överlevande drog sig innanför slottets murar,

 

I stormningen deltog Anders Erssons och von Isselbergs fänikor, En hake­bysseskytt vid den senare fänikan – Lasse Skräddare – erövrade en dansk fana, som Konungen sedan inlöste för 400 mark – en förmögenhet efter då­tida förhållanden. Lasse Skräddare använde pengarna till att köpa häst och rustning samt blev ryttare vid Olof Stakes västgötska rytteri.

 

Från Orrholmen gav Erik XIV order till Nils Boije att avtåga från Varberg för att uppsöka och slå Rantzau. Detta misslyckades – södra Halland var förhärdat och svenskarna nödgades av brist på proviant att återvända till Var­berg. Lasse Rud fick annat befäl och efterträddes som hövitsman av Sven Ersson. Boije beordrades belägra slottet för att söka locka Rantzau till und­sättning och därigenom tvinga denne till ett fältslag. Den danske kom­mendanten Hans Holk avvisade kapitulation och försvarade sig fram­gångs­rikt. Efter en våldsam artilleri­storm­eld anföll så svenskarna 15.september slottet söder- och sydöstifrån med von Isselbergs och Sven Erssons väst­göta­fänikor främst. Efter två timmars strid lyckades de tränga in i slottet. Större delen av besättningen höggs ned. Västgötarna förlorade ca 60 man.

Då de båda fänikorna huvudsakligen var rekryterade i nuvarande Skara­borgs län, har rege­mentet av hävd fått räkna stormningen av Varbergs slott bland sina segernamn.

Erövringen kom att få stor betydelse – livsviktiga förnödenheter kunde nu sjövägen komma in i landet och export av svenska produkter ske västerut vilket var väsentligt för rikets hårt trängda ekonomi. Skaraborgs regemente bär som ett äreminne av striden som första namn på sin fana VARBERG 1565.

Namnlös

Varberg

1565

 

Kung Erik drager för Varberg flott

med fänikor mång.

Från Skara stad och dess fasta slott

Den marschen går under sång.

 

På gamla välkända stigar nu

hans västgötaknektar gå.

I Larv de rasta i dagarna tu,

vid Fristad i två.

 

Kung Erik drager till Orreholms gård

att spara sin höga person. –

Nils Boije befälet tar i sin vård;

han hären för an med reson.

 

Till Varberg kom man en höstlig kväll

och fordrade staden upp.

Och svenska talte kanoners skräll,

när den stormade, västgötars trupp.

 

På djupa och leriga vägars led

med oxspann i långan rad

kartover och slangor man fraktat ned

att dundra för Varbergs stad.

 

Von Isselbergs tappra fänika stod

inom kort uppå slottets mark. –

Lasse Skräddare tog en fänika god,

där han fäktade vild och stark!

 

Kung Erik höll man tillhanda

den fastan och godan stad

och riste i västgötars anda

den första i segrarnas rad

 

på fanans svartgula kläde. –

Den står där från denna dag. –

Den duken låg sällan i träde

men ledde i slag efter slag!

Harald Åkerstein

Stäng meny