4:e segernamnet
Under senvåren 1629 anlände generalen Hans Georg von Arnim till Preussen med en häravdelning på 5000-6000 man kejserliga trupper utsända av Wallenstein för att bistå polackerna i kriget mot Sverige. Trots osämjan mellan von Arnim och den polske befälhavaren Koniecpolski så beslutar de sig för att gemensamt angripa Marienburg, som är svenskarnas huvudläger i området och en av Gustav Adolfs viktigaste befästa läger. Den 10 juni går von Arnim över Weischel vid Graudenz med sin kår och rycker fram mot Marienwerder där fältmarskalk Wrangel står med en ryttarkår om 4200 man.
Koniecpolski rör sig norr ut längs Weichsel med 3000 polska ryttare. Samma dag lämnar Gustav Adolf Marienburg för att förstärka Wrangel med 1300 musketerare och 1300 ryttare och når fram dagen efter. De båda rycker den 12:e juni fram mot von Arnim som dock upptäcker de framryckande svenskarna och slår till reträtt. Medan Gustav Adolf avvaktar den vidare utvecklingen från sin bas vid Marienwerder förenar sig von Arnim med Koniecpolski den 15 juni och de två går norrut.
Den 17 juni bröt Gustav Adolf upp från Marienwerder. Fotfolket skickades förut till Marienburg, trossen tog snabbaste vägen över Stum, och Konungen själv täckte trossen med rytteriet. Han red utmed floden Liebe, som flyter i nordlig riktning längs med Weichsel. Om fienden visste man inget annat än att han gick i nordlig riktning mot Riesenburg. När man kom fram till byn Honigsfeldt, och Konungen trodde sig redan vara »in salvo (utom all fara)» lät han större delen av sitt folk i lugn fortsätta tåget. Han hade då endast eftertruppen, utgörande 17 kompanier ryttare, de flesta tillhörande Rhengrevens regemente, omkring sig.
Då inträffade, att en svensk patrull som var utsänd mot Riesenburg, hotades att tas till fånga av fienden, varför undsättning skickades. Rhengreven med sin vanliga iver inlät sig i en skärmytsling med fienden, trots att Konungen upprepade gånger befallde honom att avstå och fienden fick då tillfälle att anfalla med hela sin styrka. Konungen skickade bud på bud efter fotfolket, men de hade hunnit för långt för att skyndsamt kunna föras tillbaka, och under tiden trängdes de sjutton rytterikompanierna så hårt att de skingrades och tog till flykten, varvid de lämnade tio läderkanoner i sticket. På den fientliga sidan var det den polske befälhavaren Koniecpolski, som började anfallet mot Rhengreven. Den kejserliga befälhavaren, generalen von Arnim ville invänta fotfolket, men Koniecpolski störtade fram i spetsen för sina husarer och kosacker, kastades tillbaka, men erhöll undsättning av von Arnim.
Äntligen, när faran var som störst, anlände undsättning. Med denna och de hopsamlade och ordnade ryttarkompanierna, som blivit skingrade, började striden på nytt. Den blev ytterst hård, men till slut trängdes fienden tillbaka mot Honigsfeldt. Nu använde fienden all kraft att få sitt fotfolk till sig, men det lyckades inte, utan Konungen avtågade i god ordning med sina ryttare. Två gånger förnyade fienden anfallet, först vid en by och sedan vid ett pass, men de slogs tappert tillbaka, och svenskarna kom lyckligen fram till Marienburg.
Denna skildring av striden vid Stum är hämtad ur Konungens eget brev till sin svåger Johan Casimir, skrivet efter ankomsten till Marienburg.
Enligt en anteckning av Axel Oxenstierna var Konungen två gånger i livsfara. Han befann sig en gång mitt bland fienden, och en fientlig ryttare fattade tag i hans bälte och ville dra honom med sig. Gustaf Adolf kastade hastigt bältet över huvudet och kom på detta sätt lös, samtidigt som han förlorade hatten. Von Arnim skriver om händelsen till Wallenstein, »att svenske Konungen varit midt ibland oss, och våra ryttare hade gripit uti honom, så att Konungen måste lemna sin hatt i sticket. Hatten skickar jag till eders furstliga nåde».
En stund därefter hade Konungen åter råkat in bland fienden, och en kroat fattade honom i armen och ville släpa bort honom som fånge. En svensk ryttare räckte då Konungen sin pistol, med vilken han sköt kroaten och sedan försvarade sig med den svenske ryttarens hjälp tills undsättning anlände. Berättelserna om Konungens äventyr i denna ytterst heta strid är många. Sannolikt var det nu som Erik Soop anlände, just i det ögonblick en kroat med sin ena hand fattat tag i Konungens högra, samtidigt som han med den andra svängde sabeln till ett dödshugg mot Konungens huvud.
»Aldrig har jag varit i ett hetare bad» – yttrade Konungen sedan om denna strid – »men det fägnar mig, att jag dervid fått göra bekantskap med de kejserlige!»
Som belöning för sin insats erhöll Soop en dyrbar guldring som Gustav Adolf ärvt av sin fader och som han räckte Soop med orden: »Bär den alltid till
minne av din Konung och vän, vars liv du räddat.» Då Soop avled, hade han i sitt testamente förordnat, att ringen skulle följa honom i graven. Den återfanns i början av 1800-talet, då Soopska gravkoret i Skara domkyrka öppnades, och går numera i arv från far till son inom Soopska släkten. Senare tiders forskning har bevisat, att det inte kan ha varit i slaget vid Stum, som Erik Soop räddat Gustav Adolfs liv. Av samtida brev och handlingar framgår nämligen att Soop vid tiden för slaget i fråga, befann sig i Sverige på särskilt uppdrag. Det är därför troligt att Soops här omnämnda bragd utförts vid något annat tillfälle under det långvariga polska kriget och att sedan platsen för själva striden blivit förväxlad. Helt visst har Erik Soop räddat sin konungs liv, fast det inte skett på den tid och plats som hittills angivits i historien.
Oaktat detta, återfinns segernamnet STUM 1629 som fjärde segernamn på på Kungl. Västgöta Regementes fana under kunglig krona.
Från denna tid finns många sägner om enskilda personers mod och tapperhet. Ibland bär de tydliga spår av att under tidernas lopp ha blivit förvanskade och ibland gör de nästan intryck av att ha tillkommit i en senare tid. Helt visst innehåller de en kärna av sanning och i varje fall ger de uttryck för den enkla rättframhet som det svenska folket i alla tider önskat se hos sina hjältar, antingen de blivit födda till tronen och därför från början betraktats som folkets naturliga ledare, eller de genom egen förmåga och omständigheternas makt arbetat sig upp till en framskjuten och bemärkt ställning. Fortfarande berättas bland folk i Västra Tunhem, på sydvästsidan av Hunneberg, hur en skomakareson vid namn Olle, som under Konung Karl IX:s regeringstid blev utskriven till ryttare vid Västgöta regemente, så småningom arbetade sig upp till inte bara ryttmästare och kompanichef utan även till adelsdiplom och överstebefattning. Innehållet av berättelsen är följande.
I ett av Gustav Adolfs polska fältslag – det sägs inte vilket – hade Konungen i sin iver att förfölja blivit omringad av några fientliga ryttare, vilka beredde sig att bortföra honom som fånge. Sedan han blivit avväpnad, kom en ensam svensk ryttare i närheten, såg Konungens nödställda belägenhet, men kände inte igen honom, utan trodde sig ha att göra med en kamrat. Han sträckte därför fram sin pistol och ropade: »Se där, kamrat, laga nu, att du blir fri.» Konungen sköt genast en kula genom huvudet på den ene av sina motståndare, slog den andre i ansiktet med den nyss erhållna, tunga ryttarpistolen och kom på så sätt undan. Kort därefter iakttog Gustav Adolf, under det att striden böljade fram och tillbaka, hur några polacker tagit en fånge. Genast hjälpte han denne att befria sig och när Konungen och hans landsman nu närmare betraktade varandra följde ett ömsesidigt igenkännande. Ryttaren som just var Olle, satt helt handfallen på sin häst och visste inte vad han borde säga eller göra, men Konungen log då sitt vinnande leende, räckte sin hand till Olle och sade: »Se så kamrat, synes mig att vi äro kvitt». Emellertid kom Gustav Adolf vid närmare eftertanke till en annan åsikt. En dag då hela hären stod uppställd till mönstring och Konungen red utefter leden stannade han plötsligt framför den plats där Olle befann sig och sade: »Rid fram korpral!» Något förvånad över tilltalet red Olle fram ur ledet, men hans förvåning skulle än mer stegras. Konungens nästa befallning lydde: »Drag din värja kornett!» Ryttaren Olle ansåg sig drömma, men han åtlydde tillsägelsen, och knappt var detta gjort, innan Konungen, som nu inte längre kunde dölja sin munterhet, kommenderade: »Salutera, löjtnant!» och då Olle efterkommit även denna befallning, klappade Gustav Adolf honom på axeln och tillade »Farväl till härnäst, ryttmästare!». Nu började Olle förstå, och med den infödde västgötens anlag för det rent praktiska i tillvaron frågade han för första gången under hela den tid Konungen uppehållit sig framför hans plats: »Med eller utan utrustning Eders Majestät?» – »Med utrustning», svarade Gustav Adolf, och därmed ansåg Olle samtalet avslutat, varpå han glad över sin hastiga befordran, tills vidare återtog sin plats som nr 35 av Barne kompani (sedermera 4 komp).
Som sagt, historien bär spår av ren utsmyckning, men så mycket är säkert, att ryttaren Olle, som på grund av faderns yrke vanligen kallades Olle Beck, och vars soldatnamn var Lod, så småningom blev ryttmästare, adlad under namnet Silfverlood och slutligen befordrad till chef för Västgöta kavalleriregemente, vilken befattning han innehade åren 1658-1660.
Om denne Silfverlood har skalden Wilhelm von Braun diktat den ännu i dag sjungna »Silfverloodsvisan».
Med förklädssnibben trasig hon emot ögat tog
Visst är det tio år se’n min Ola från mig drog
Uti den polska fejden, och ej ett enda ord
Jag hört från honom sedan; visst ligger han i jord.
Att sitta innesluten år ut år in som jag
Det är att långsamt prövas av ödets hårda slag.
Jag redan är förgråten och bruten är min kraft
Och liten är den glädje, som jag i livet haft.
Så kvad den arma Elin en bister vinterkväll
Och såg sig om bedrövad uti sitt lugna tjäll.
Då hördes steg därute; hon knappt sig resa hann,
Förr än i stugan träder en ståtlig riddersman.
I åtskilliga verser skildras därefter den arma Elins glädje, då hon slutligen upptäcker, att den »ståtlige riddersmannen» inte är någon annan än hennes, som död begråtne, Ola, vilken nu blivit ryttmästare med namnet Olof Silfverlood
(Anm: Stum heter idag Sztum och ligger 50 kilometer sydöst om Gdansk.)