2:a segernamnet

Med namnet Narva förknippas väl i allmänhet den lysande seger, som Carl XI vann där över ryssarna 1701. Få tänker på det slag, som en septemberdag stod om staden 120 år tidigare och vilket kom att få en väsentligt större historisk betydelse. I denna drabbning deltog en av de väst­götafänikor, som var direkt föregångare till dagens Kungl Skara­borgs regemente.

1561 hade delar av Estland sökt svenska kronans beskydd, då den Tyska riddarorden, som tidigare härskat över Estland och Livland upplösts. Den moskovitiske fursten Ivan den för­skräcklige, som enat det ryska riket, såg de svenska, danska och polska intressena kring Fins­ka viken med oblida ögon, eftersom de utgjorde ett hinder för den direkta sjö­farten på Narva-Ivan­gorod ‒ dubbelstaden på var sin sida om Narvafloden ‒ säte för den ryska handeln väs­terut. Varje år sände därför tsaren från Narva sina vilda ryttarskaror grymt härjande och brän­nande in över det olyckliga Estland. Hårda strider stod om slott och befästa städer, vari­från de otillräckliga svenska garniso­nerna med växlande framgång sökte skydda den kringliggande landsbygden. Till förstärkning sändes ett och annat år fänikor och ryttare från bl.a. Väster­götland över Östersjön och man drog raskt iväg mot Narva, Pskov eller Novgorod för att där hemsöka ryssarna ‒ och tvingades av övermakten som regel lika snabbt tillbaka mot Reval. Vid Ober Pahlen förintades 1578 så gott som helt Sven Erssons västgötafänika. Det välbe­fäs­tade Narva motstod alla svenska erövringsförsök.

1580 anförtrodde Johan III överbefälet i Finland och Estland åt den frejdade franske krigaren Pontus de la Gardie. Genom en snabb framstöt erövrade han Keksholm i den ryska delen av Ka­re­len. I Estland återtog han våren 1581 fästet Wesenberg. Flank och utgångsgruppering för ett fälttåg mot Ingermanland var därmed säkrade. Nu skulle man för alltid söka täppa till den rys­ka infallsporten. Efter ett besök i Sverige och en tids vistelse i Helsingfors ankom han till Reval i början av augusti för att organisera den kår, med vilken han enligt konungens detaljerade instruktion skulle »draga på den novgorodska resan».  Genom att ta Narva och Ivangorod kunde han täppa till den port, genom vilken de ryska skarorna i så många år strömmat in för att utplundra Liv­land. Samtidigt skulle det beröva ryssarna deras viktigaste Östersjöhamn och för svenskarna öppna direkt handel på Pejpus. I sam­ver­kan med flottan under Klas Fleming, som förde trupper, belägringsartilleri och förnö­den­­he­ter från Finland, drog herr Pon­­tus med omkring 10.000 man i augusti mot Nar­va. Bland trupperna ingick hö­vits­mannen Anders An­ders­sons 209 man starka väst­göta­fänika ‒ rekryterad i nu­va­ran­de västra delen av Ska­ra­­­borgs län. Det finns knappast några skildringar från belägringen eller själva stormningen. Endast några kortfattade rader i brev skrivna i efter­hand nämner resultatet av operationen.

De första dagarna i sep­tem­ber togs staden under eld – med god verkan. Befästningsartilleriet hade placerats i ställningar på tre sidor av staden och från sjösidan medverkade flottans fartyg. Den ryska be­sättningen uppfordrades att kapitulera, men an­budet avslogs. Herr Pontus lät då artil­le­riet skjuta bräsch i stadsmuren och lovade sina knektar 24 timmars fri plundring. Den 6 september blås­tes till stormning och med västgötarna bland de främsta trängde svenskarna in i staden. Det i södra delen belägna slottet erövrades, varpå efter tidens sed en fruktansvärd hämnd för gångna års ryska grym­heter togs på den olyckliga befolkningen, vilken till hu­vud­delen nedhöggs. Tidigare forskning anger att 7 000 personer miste livet under plundringen men ett brev från Johan III till systern Katarina i riksregistraturet, da­terat den 22 september 1581, nämner ”en­dast” 4000 ihjälslagna. Samma brev anger förlusterna på den svenska sidan till 100 döda. I De la Gardies redogörelse över storm­ningen berättas att »män föllo, kvinnor föllo, barn föllo, ingen skonades, såsom seden är». Den 18 september kapitulerade Ivan­gorod mot löfte om fritt avtåg för gar­nisonen och stadens invånare.

Narva_1

Anders Anderssons fänika lades in som besättningstrupp i Narva. I storm­ningen hade den lidit relativt ringa förluster. Herr Pontus lät till västgötarna för välförtjänst utdela både kläde och 262 daler i ”stormpenningar”, vilka för­delades med bl.a. 10 daler till hövitsmannen, 3 till pre­di­kanten och 1 till varje knekt. Under återstoden av året blev 33 knektar »sotdöde i Narva», 2 rymde, 2 avrättades, 2 överfördes till andra fänikor och 3 hemförlovades; 10 knektar hade kommit från hemorten, och vid årets slut räknade fänikan 171 personer. I Narva sysselsattes knektarna med arbete på befästningarna och erhöll därför 6 mark var i »fordelspenningar» samt »7 tunnor ferre-öl i arbetslön, för det de arbetade väludig på Narffuen». Den 4 juni 1582 mönstrades fänikan och var då 180 man stark. 1582 eller i början av 1583 återvände fänikan till hem­orten, där Anders Andersson ytter­ligare belönades av Konungen personli­gen med en ”äreklädning” till 56 da­lers värde.

Genom segern vid Narva fick Estland äntligt fred – bekräftad vid stille­stån­det i Plusa 1583 och sedan i Teusina 1595 – för de ryska härjning­arna i huvudsak ända till år 1700 och tiden för den andra stora drabb­ningen om staden. I ett brev skrev Pontus De la Gardie till Johan III »Det är mig för sanning berättat, och har då rys­sen intet land emellan Narva och Kexholm, utan det hör sedan allt hans kungliga majestät till, och kan man sedan färdas mellan Narva, Kexholm och Viborg såsom man vill.»

Det är bakgrunden till att regementets fana av tradition som andra segernamn bär NARVA 1581.

Namnlös

Narva

1581

 

Herr Pontus i segrande kamp

fick Tollsburg och Wesenberg inne.

I Estland högg ryttarepamp –

hej lustigt – just efter vårt sinne.

Hej lustigt!

Ty livet är muntert och glatt,

och knektarna stimma i hyddor och tält.

Förgätit de ha både farsot och svält.

När fältherren kallar,

ett jubel blott skallar,

ty livet är lustigt och glatt!

 

Herr Pontus han samlar sin här

för Narven, och skarorna tätna.

Nu hotar en storm de förmätna.

Se, flottan den svenska, är där!

Hej samloms!

Ty livet är muntert och glatt,

Nu lyster oss ryssen att prygla och flå.

I västgötaknektar, gån på – gån på!

Hej samloms!

Hej samloms!

ty livet är lustigt och glatt!

 

Herr Pontus han fordrar dem upp,

men ryssen, han håller sig modig. –

»Kom an, du svensk, för här blir du blodig;

Kommen an!»

Ja, livet är muntert och glatt.

Herr Pontus han sätter sitt pris.

Arkliet slår bresch uppå muren:

Anders Andersson stångas som tjuren!

Hej, stormom!

Hej, stormom vi lustigt och glatt

 

Den 6 september föll sta’n i vår hand

Dess öde blev gruvligt för mången,

som föll eller råkade fången.

Hej klunkom, för eld och brand!

Hej klunkom! –

Hej plundrom, ty här får du kvinnor och vin,

du svenske knekt, då du kommer därin!

Hej dunkom!

Hej dunkom att Narven få fatt!

 

Se, ryssen han krälar i torn och på mur! –

Vi störta framåt över grav och vallar,

och Narven är vårat, och vivat skallar,

när det är västgötafänikans tur!

Hej segra!

Ty livet är muntert, fast kampen är het,

och svalkan blir skön – var visser på det.

Hej segra!

Hej segra när livet är glatt!

 

Harald Åkerstein

Stäng meny