3:e segernamnet

Tradition är inte något självändamål. Den är, rätt bevarad och förmedlad, en källa för nu levande att både hämta lärdom ur och förståelse för tidi­gare generatio­ners arbete och strävan att ge oss det samhälle vi nu le­ver i och kan glädjas åt. Det kan därför vara försvarligt att minna om vad som för Skara­borgs regementes del hände den 6 november 1632 i slaget vid Lützen ‒ det tredje i ordningen av segernamnen på rege­mentets fana.

 

I tät dimma hade den svenska armén (12.800 man fotfolk och 6.200 rytta­re) vid femtiden på morgonen brutit upp från lägereldarna en halv mil utan­för den lilla staden Lützen i Sachsen. Efter morgonbön, där man sjöng ”Vår Gud är oss en väldig borg”, hade Konung Gustaf II Adolf hälsat hären inför den drabbning, där han avsåg att slå den kejserlige fältherren Wallenstein, bryta en hotande inringning och åstadkomma ett avgörande i kriget. Wallen­stein hade i fackelsken ställt upp sin armé om ca 12.000 man i slagordning nordost om staden i skydd av talrika musketerare i de djupa dikena längs vägen mot Leipzig. Delar av hans artilleri intog en stark, flankerande ställning på en kvarnbacke. Det gamla katolska fältropet ”Jesus Maria” hade höjts och underbefälha­varen Pappenheim hade med sina 5.000 man åter­kallats från Halle ca fem mil från Lützen. I ilmarsch tågade han nu mot staden.

 

När dimman vid sjutiden började lätta, anträdde svenskarna uppmarschen mot Lützen, Den högra flygeln fördes av Konungen själv. I den ingick rytte­riets kärntrup­per ‒ finnar, västgötar, ingermanlänningar, sörmlänningar, upp­­län­ningar, östgötar och smålänningar. Artilleriet grup­pe­­rades framför in­fan­teriet i centern. Överste Karl Hårds skaraborgsregemente, som ingick i Svenska brigaden tillsammans med Erik Hands öst­göta fotfolk, hade sin plats på högra delen av centern. Regemen­tet var organiserat på 8 kompanier med en styrka av totalt 543 man. I centern, som kommenderades av Nils Brahe, ingick också Gula, Blå och Gröna brigaderna ‒ värvade tyska, skotska och engelska knektar. Den vänstra kavalleriflygeln bestod bl.a. av kur­ländska och livländska regementen under hertig Bernhard av Weimar.

Klockan elva stod de båda härarna så mitt emot varandra på ca 1 km avstånd, sedan svens­karna på spänger gått över bäcken Flossgraben. Dimman började lätta, artilleriet öppnade eld och svenskarna anföll över de leriga åkrarna. Under förluster genom muskötelden från lands­vägsdikena nådde högra delen av centern med skaraborgana främst samt högra flygeln fram till vägen, rensade dikena, pressade sig vidare framåt och erövrade delar av det fientliga artilleriet. Vänstra fly­geln och centerns vänstra del hejdades av eld från kvarnhöjden och sta­dens utkanter. För att lätta på trycket svängde högra delen av centern in i en omfattande rörelse mot vänster,bild-lutzen-1632 då anlände Pappenheims ryttare i  fyrsprång, drev tillbaka Östgöta  och Smålands ryttare över landsvägen och kastade sig un­der befäl av genera­len Piccolomini mot Svens­ka brigadens blotta­de flank. samtidigt ansatte 
Wallenstein fram­ifrån ett häf­tigt anfall med sin infantericenter.

 

Den strid, som nu upp­stod vidSvenska briga­den, kom genom sin våld­samhet att et­sa sig in i deltagarnas medvetande. Wallen­stein vittnade själv senare att stri­den skedde ”med sådan furia att ingen någonsin sett eller hört något liknade”. Om och om igen an­föll Piccolo­mini, som fick fem hästar skju­tna under sig och träffa­des av fem mus­köt­kulor. ”De gu­la rockarna” i svenskarnas center stu­pade i rotar och led, som de stått upp­ställda. Till slut tvingades de glesnade svenska brigaderna bakåt mot och över lands­vägen. Då Gustaf Adolf varse­blev detta, satte han sig i spetsen för Små­lands ryttare och anföll Piccolo­mini i flan­ken. Under denna strid stupade Ko­nungen om­kring klockan halv ett i hand­gemäng med von Götz kyrassiärer. Den dyrköpta insat­sen hade emellertid givit Svenska briga­den andrum. Hovpredikanten Fabricius samlade de återströmmande i dimman genom att med all kraft uppstämma en psalm.

 

Under denna trosfasta koral återvann östgötar och skaraborgare fattning och ordning och kunde med Fabricius i spetsen hejda ett nytt, kraftigt fientligt anfall. Befälet var till större delen försatt ur stridbart skick. Ledningen över­togs nu av hertig Bernhard med generalen Stål­handske som befälhavare för högra flygeln. Underrättelsen om Konungens död spreds nu inom armén. I raseri häröver gick nu svenskarna framåt i ett nytt anfall och med utomordentlig våldsamhet blossade striden upp längs hela fronten ‒ allt medan dimman ömsom tätnade och lättade.

När mörkret föll vid femtiden, hade hela det kejserliga artilleriet ånyo erövrats, kvarnhöjden hade fallit och Wallenstein ‒ sårad och svårt ansatt av gikt ‒ tvingats till reträtt mot Leipzig. Pap­pen­­heim hade stupat liksom 4.000 man av de kejserliga. Svenskarna förlorade i döda 1.500 man och i svårt sårade 3.600 eller inalles en tredjedel av hela sin styrka. Återstoden bivackerade på slagfältet efter ett av 1600-talets märkligaste slag. Dess strategiska följder blev stora, men ändå inte avgörande som Konungen syftat till. Förbin­del­ser­na mellan armén och hem­landet var dock tryggade. Först 1635 kunde emellertid Karl Hårds få överlevande knektar marschera mot hembygden. Regementet var tillsammans med det östgötska fotfolket (sedermera Livgrenadjär­regementet i Lin­köping) det enda rikssvenska infanteri, som deltog i slaget och genom seg uthållighet och stor tapperhet fäste seger­namnet LÜTZEN 1632 på regementets fana.

 

Må vi årligen den 6 november skänka en tacksamhetens tanke och en honnör åt dessa män från Skaraborgs alla socknar och städer ‒ både de som blev kvar på slagfältet och de som fick nåden att återvända hem.

Namnlös

Lützen

1632

 

Sorgfyllda, heliga minne,

vi ock ha vår andel i dig! –

Våra fäder med redeligt sinne

På Lützens slätter offrade sig.

 

Här stod den väldiga, hårda kamp,

som varade dagen lång,

för andens frihet – för påven – i kramp –

för tro – eller samvetstvång!

 

Den dagen länge skall minnas –

så länge, som frihet står;

så länge västgötar finnas,

som ha mod att taga ett sår!

 

Med seger vi drogo ur striden.

Den svenska brigaden kämpat för tu.

Vår konung – gick bort ur tiden.

Hanns minne det lever ännu!

 

Det lever! – En kostelig, underbar skatt

för folken på dunkel jord

är hjälteminnet. – Ur dimma och natt

än stålar stjärnan från Nord!

 

Harald Åkerstein

Stäng meny