7:e segernamnet

Efter segern vid Breitenfeld förde Gustav Adolf den svenska hären till södra Tyskland för att befria undertryckta protestan­tiska småstater. Efter oavgjorda strider i södra Tyskland tågade Wallenstein med sin här norrut för att erövra Saxen, avstänga den svenska hären från östersjökusten och därmed från förbindelserna till Sverige. Gustav Adolf insåg faran som hotade. Han bröt hastigt upp lutzen_1från sitt kvarter och tågade norrut. Den 5 november hade man nått trakten sydväst om staden Leipzig där man bivackerade på de av höstregnen uppblötta fälten. Efter ett rådslag beslutade kungen att anfallet skulle igångsättas tidigt nästa morgon innan Pappenheim, som med en del av den kejserliga hären sänts till staden Halle, kunde ingripa.

 

Den minnesvärda 6 november 1632 började med en tung höst­dimma liggande över fälten. Före dag­ningen bröt rege­mentena upp och hären avmarscherade på tre ko­lonner. I skydd av tät dimma framryckte man mot den lilla staden Lützen där svenskarna vid niotiden på morgonen, efter att ha passerat ån Flossgraben, intog strids­formering med fotfolket i mitten och rytteriet på flyglarna. Kungen förde som vanligt befälet över den högra flygeln där Västgöta ryttare hade sin plats i första träffen. Eftersom dimman låg så tät att man inte kunde anfalla utmanade kungen den kejserliga hären genom att skjuta svensk lösen (två kanonskott), men Wallensteins här förblev orubblig dold av dimman.

 

I detta läge lät Gustav Adolf hela sin här fira gudstjänst där man bland annat sjunger psalmerna ”Vår Gud är oss en väldig borg” samt ”Förfäras ej du lilla hop”. Under tiden lättade dimman, men viktig tid har gått förlorad. Mot den svenska härens 19000 man stod 17000 i den kejserliga, med sin högra flygel stödd mot staden Lützen som nu stuckits i brand. Den kejserliga linjen sträckte sig längs med lands­vägen mot Leipzig och i väg­dikena låg musketerare grupperade.

lutzen_2Strax före klockan 11 öppnade artilleriet på båda sidor eld och den svenska hären påbörjade därefter sin framryckning. Under befäl av kungen nådde den högra flygeln snabbt fram till landsvägen där hästarna skyggade för muskötelden och inte förmåddes passera dikena varvid många skvadroner råkade i oordning. När man väl rensat dikena och passerat landsvägen tvingade man det kroatiska lätta rytteriet på flykten. Den svenska centern anföll med de Gula och Svenska brigaderna över vägen och erövrade ett fientligt batteri. Den vänstra delen av centern och den vänstra svenska flygeln hölls dock tillbaka av intensiv artillerield från en höjd med väderkvarnar.

 

I detta läge anlände Pappenheim med sina fyra kavallerirege­menten om 2300 man. Han gick omgående till attack mot den svenska högerflygeln som pressade den kejserliga vänsterflygeln hårt. Pappenheim själv blev omgående dödligt sårad och avled senare under dagen. Samtidigt med Pappenheims anfall gick den kejserliga centern till attack och pressade tillbaka svenskarna över vägen och återtog sina kanoner.

 

 Den svenska första träffen ansattes nu hårt och de svenska förbanden började brytas sönder. Den andra träffen hade ännu inte hunnit fram varför konungen beslutade att leda ett anfall med Smålands och Östgöta ryttare vars chefer sårats. Väl över vägen drabbade man samman med Piccolominis och von Görtzens kyrassiärer. I striden träffades kungen av ett musköt­skott i armbågsleden och tappade kontrollen över sin häst. Döende av ytterligare musköt­skott i ryggen och värjstick föll Gustav Adolf ur hästen. Kungen kunde inte bära ett skyddande harnesk efter att ha sårats i halsen i Polen 1627.

lutzen_3

Hertig Bernhard av Sachsen-Weimar som fört befälet över den svenska vänsterflygeln övertog befälet efter konungens död och lyckades tillsammans med den andra träffen som nu hunnit fram pressa tillbaka de kejserliga så hårt att vissa förband flydde och plundrade sin egen tross på tillbakavägen. Men än en gång vände lyckan. I centern pressade de svenska Gula och Blå infan­te­ri­brigaderna på framåt. De kejserliga mötte dem med hård beslutsamhet och attackerade dem dessutom i flanken med kavalleri varvid de blev nedkämpade. Båda flyglarna blev också tillbakapressade.

 

lutzen_4
Hertig Bernard av Sachsen-Weimar

Efter en kort paus i striderna på grund av dimman gick svenskarna till anfall en tredje gång. Denna gång kraftsamlade man anfallet mot väder­kvarnshöjden formerade på en enda träffen. Båda sidor hade nu lidit stora förluster och nästan alla kejserliga befälhavarna skadades under detta sista skede av striden som så småningom svenskarna lyckades vinna. När mörkret föll var höjden och de kejserliga kanonerna i svensk hand. Wallenstein beordrade en omedelbar reträtt till Leipzig. Slaget vid Lützen var över.

 

Gustav Adolfs mål att genom seger på öppna fältet återställa den svenska härens förbindelse med hemlandet var uppnått och Wallenstein tvingades att utrymma Saxen. Segerns pris var dock högt. Vårt folks störste konung, samtidens utan gensägelse mest framstående härförare och en av alla tiders ädlaste personlig­heter hade fallit. Kvar på slagfältet låg 5000 man ur den svenska hären och upp mot 4000 kejserliga trupper. Västgöta ryttare som fått vidkännas avsevärda förluster under striderna hade fäktat tappert under slaget vid Lützen.

lutzen_5

LÜTZEN 1632 återfinns därför som sjunde seger­namn på Västgöta regementes fana.

Stäng meny