8:e segernamnet

Danskarna, som länge sökt revansch efter förlusten av de skånska landskapen, förklarade krig 1675 och landsteg i Skåne, dels med en stark huvudstyrka söder Helsing­borg, dels med en mindre enhet vid Ystad. Till sjöss vann danskarna betydande segrar i sjöslag mot den svenska flottan. Även en andra landfront öppnades genom att dansk-norska trupper inföll i Bohuslän och Västergötland.

 

Befolkningen i de skånska landskapen hade under den svenska ”ockupationen” blivit fientligt inställd till den nya överheten. I norra Skåne utvecklades reguljära partisankrig mellan snapp­hanarna och de svenska militärförbanden, som inte var dimen­sionerade för denna stora övervaknings- och skyddsuppgift. Den förstärkning som skedde, bland annat med västgötaryttare i maj 1676, var otillräcklig, och den svenska fältarmén tvingades dra sig tillbaka norr Smålandsgränsen och till trakten av Växjö.

 

Lund_vg1
Karl XI till häst

I augusti framryckte en dansk styrka om 4 000 man söderifrån in i Halland för att förena sig med Gyldenlöwes styrkor i norr. Karl XI beslöt då att gå till anfall och marscherade västerut med den svenska armén för att få stridskontakt med den danska styrkan. Sydöst Halmstad, vid Fyllebro, nådde man danskarna och gick till anfall. Fyra kompanier västgötaryttare under Per Hiertas befäl ingick därvid i den vänstra flygeln. Det svenska anfallet blev framgångsrikt, och den danska styrkan blev slagen till grunden.

 

Den svenska fältarmén gick över Skånegränsen den 24 oktober med omkring 16000 man. Danskarna avvaktade en större drabbning genom ständiga undanmanövrer. Vecka efter vecka förflöt med besvärliga marscher och kalla bivacker på de skånska slätterna. Den svenska styrkan, omsvärmad av snapphanar och hemsökt av sjuk­domar och köld, blev mindre för vad dag som gick. Den 11 november slog de båda härarna läger mitt emot varandra på ömse sidor om Kävlingeån eller, som den då kallades, Lyddeån med svenskarna på norra och danskarna på södra sidan. Till följd av den förfär­liga nöden bland de svenska trupperna var Karl XI ställd i valet mellan ett farligt återtåg till Småland eller ett omedelbart anfall på den överlägsna fienden, som anfördes av Kristian V. Utan större tvekan valde konungen slutligen det senare.

 

Natten till den 4 december dag gick svenskarna i tysthet över den tillfrusna Lyddeån för att kring­gå den danska hären och från höjderna norr om Lund anfalla honom i hans vänstra flank. Danskarna, som överraskades, omgrupperades nu hastigt och satte sig i rörelse i nästan samma riktning som svenskarna. Svenskarnas högra flygel och danskarnas vänstra, båda anförda av sina konungar och båda bestående av rytteri, skyndade långt före de övriga och nådde den strax norr om Lund be­lägna Helgonabacken i det ögon­blick, då morgon­solen be­gynte kasta sitt ljus öfver de snöhöljda fäl­ten. Striden bör­jade först mellan dessa båda flyg­lar och fördes med yttersta förbittring. Efter tre sammandrabbningar var den danska flygeln slagen och den förföljdes av Karl XI själv i spetsen för de sven­ska ryttarna ända fram till Lyd­deån.

 

När huvuddelen av den svenska hären under frammarschen på morgonen hade påskyndat sin marsch mot Lund, hade en betydande lucka uppstått mellan högra flygeln och mitten, som inte kunde röra sig lika fort då den bestod av infanteriet. Flygeln hade därför stridit i flera timmar innan mitten omkring kl. 10.30 kunde göra front mot fienden genom att bataljonsvis svänga upp åt vänster. Striden blev ytterst häftig och böljade länge fram och tillbaka. Slutligen tycktes den utfalla till svenskarnas för­mån. Men då fick svenskarna plötsligt se spridda flockar av sin vänstra flygel komma flyende emot sig. Vart den övriga delen av flygeln tagit vägen, visste ingen. Nu kunde mitten inte längre stå kvar i saknad av flankstöd, utan drog sig tillbaka under Lunds murar för att inta en så fördelaktig ställning som möjligt.

lund_vg2
Karl XI under slaget vid Lund 1676

Västgöta ryttare hade, fördelade på fyra skvadroner om tillsammans 400 man, fått sin plats i vänstra flygelns första träffen. Vid arméns marsch mot Lund på morgonen hade denna flygel, som gick i kön, uppehållits genom det dåliga väglaget, varför en lucka uppstått mellan vänstra flygeln och mitten. Skvadronerna marscherade ännu i tågordning, då flygelbefälhavaren, generat Galle, plötsligt fick se den till antal överlägsna dan­ska högra flygeln komma i trav rakt mot hans flank. Skvadronerna i kön fick genast svänga ut till vänster, men fienden kringgick dem, varigenom situationen blev ännu mera kritisk. Ytterligare en gång måste de ändra front, vilket vållade en del oordning. Innan denna formering hann utföras, var fienden framme och anföll Västgöta ryttare och Burghausens dragoner våldsamt från flera sidor. De senare hade suttit av och var inte stridsberedda. General Galle stupade vid första salvan framför en skvadron av Västgötarna. Västgötarna chef, den gamle överste Hjerta, sårades svårt, liksom flera andra officerare. Nästan hela den fientliga flygeln trängde nu på Västgötarna och Burghausens dra­goner. Trots att dessa kämpade tappert, led båda, omringade på alla sidor, stora förluster, innan de lyckades slå sig igenom och samla sig vid den övriga delen av flygeln. Även denna hade fått stora förluster. Fienden, som här stred med sina bästa regementen, tvingade slutligen hela den svenska flygeln att vika. Stödd på infanteriet, återformerades den på två träffen och drog sig mot Lund. Dan­skarna, som behövde tid för att ordna sig, lämnade de vikande i fred och nöjde sig med att långsamt följa efter.

Omedelbart framför staden intog svenskarna en ny slag­ordning med infanteriet i mitten och rytteriet på flyglarna. Så snart det danska artilleriet hunnit fram och grupperat öppnade det en häftig eld mot svenskarna. Svenskarnas kanoner hade fallit i fiendens händer. De stod därför värnlösa mot denna eld och blev allt oroligare. Slutligen ropades från alla håll att man hellre ville anfalla danskarna. Men man hann inte ge order om det innan

lund_vg3
Detalj av Erik Dahlbergs skiss över slaget vid Lund 1676

danskarna själva anföll. Nu blev det än en gång ett kämpande på liv och död. Svenskarnas vänstra flygel, där bland andra de nu till två skvadroner sammansmälta Västgöta ryttare hade sin plats, höll tap­pert stånd, liksom även infanteriet i mitten. Olyckligt­vis råkade en del av flygeln i oordning, varigenom hela svenska slagordningen måste dra sig tillbaka.

 

Efter att ha tillbragt en stund i orolig väntan på, vad som komma skulle, såg svenskarna till sin stora förvåning, hur en del av den danska hären plötsligt gjorde helomvändning och avmarscherade. Alla undrade varför danskarna just nu, då segern betydligt vägde åt deras sida, så hastigt gav upp striden och lämnade slagfältet. Men knappt hade de borttågande danskarnas pikspetsar och standar försvunnit bakom kullarna, förrän man hörde ett häftigt skjutande från det hållet. Nu förstod man, att konungen återvänt med sina skvadroner och börjat striden. Varje känsla av trötthet och nedslagenhet var med ens försvunnen och alla gjorde sig beredda att strida till sista man.

 

I det läget återvände Karl XI med sin kavalleristyrka. Han hade nåtts av budskapet om huvud­styrkans förtvivlade situation och ilade i sporrsträck till undsättning. Klockan var över tre på eftermiddagen och skymningen började redan inträda då han anlände till slagfältet. Kungen lät kavalleriet under den legendariske översten vidlund_vg4 Livre­ge­mentets, Nils Bielke, befäl anfalla danskarna i ryg­gen. Nu började en het strid, i vilken de fåtaliga svenska skvadronerna i början hade den mest lysande framgång, men snart råkade ut för en alltjämt växande över­makt.  Då kom i sista stund hjälpen. Karl XI hade under den häftiga striden, genom en djärv ritt genom den danska ställningen, lyckats nå den svenska huvudstyr­kan vid Allhelgonabacken. Han återvände nu därifrån med förstärkning. På eftermiddagen omkring kl. 16, stod slutstriden på fälten mellan Vallkärra och Norra Nöbbelöv vilket övergick i en ren massaker och ett förkrossande nederlag med stora förluster av människoliv. I skydd av det fallande vintermörkret flydde återstoden av den danska armén till Landskrona medan den svenska armén var alltför utmattad för att följa efter. Striden hade varat alltifrån solens upp­gång tills nu i ”blåa mörkret”. Det var omöjligt att fortsätta längre. De svenska trup­perna drogs därför närmare Lund där de, efter att ha avtackats, fick slå läger i snön på slagfältet.

 

Förlusterna under denna långa och heta strid hade varit oerhörda, inte minst för Västgöta ryttare. Nära hälften av de båda härarnas sammanlagda styrka låg på slagfältet. Flertalet av de fallna utgjordes av danskar. En mängd fångar, liksom hela det danska artilleriet, fanor, standar, tross m.m. föll i svenskarnas hän­der. Av de erövrade stan­da­ren hade Västgöta ryttare tagit två.lund_vg5 Även i övrigt hade rege­mentet utmärkt sig. Såväl överste Hjerta som flera av hans officerare erhöll också ett månads­­traktamente i gratifikation. Majo­ren Jonas Kempen­felt, som fått högra armen avbruten, erhöll dessutom 100 daler silver­mynt. Till de som stupat bestod konungen både svepning och klockringning. Till varje sårad lät han omedel­bart efter slaget ut­betala en månads traktamente. Slaget vid Lund utövade ett stort inflytande på Sveriges yttre och inre ställning. Det återgav de svenska vapnen deras forna anseende, tryg­gade Skånes slutgiltiga införlivande med Sverige och kvävde det hotande missnöjet inom landet. Under ännu ett par år skulle det skånska kriget bjuda hårda strider med för Västgöta ryttare kritiska situationer.

 

Slaget vid Lund gav regementet dess åttonde och sista segernamn på fanan – LUND 1676.

Stäng meny