Leipzig

På Skaraborgs regementes fana återfinns som det fjärde i ordningen av segernamn ”LEIPZIG 1642”. Slaget vid Leipzig ‒ eller, som det också kallas, det andra slaget vid Breitenfeld ‒ ägde rum den 23 oktober.

Det trettioåriga kriget rasade alltfort i det förhärjade, olyckliga Tyskland. 1641 hade den store fältherren Johan Banér avlidit och stått på ”lit de parade” under två månader i Wismars kyrka med hedersvakt bl.a. ur Skaraborgs regemente ‒ sedan sju år garnison i staden. Den nye överbefälhavaren ‒ fältmarskalken Lennart Torstensson från Forstena utanför Trollhättan hade mönstrat regementets nya rekryter i Stockholm och sedan avseglat med dem till krigsskådeplatsen vid Elbe. Dit hade också beordrats överste Per Ribbings skaraborgare från Wismar. Våren, sommaren och hösten 1642 följde så regementet den giktbrutne, men okuvlige Torstensson, som ofta fick bäras på hästbår, på djärva marscher in i de kejserliga arvländerna Schlesien och Mähren för att hota Wien. Den kejserlige fältherren Piccolomini manövrerade med starka krafter försiktigt ‒ undvikande en drabbning och svenskarna fick dra sig tillbaka till Sachsen. För att söka locka Piccolomini till ett avgörande slag, började Torstensson belägra den rika staden Leipzig. Den kejserliga hären nappade på det utlagda betet och tågade, 13.000 ryttare och 6.000 man fotfolk stark, till stadens undsättning. Torstensson hävde den 22 oktober belägringen, låtsades fly inför hotet, men samlade sina 9.000 ryttare och 6.000 man fotfolk till trakten av Breitenfeld. Där intog han med byn i ryggen sin slagordning. För att inte röja grupperingen, gavs order att inga eldar fick tändas under natten. Piccolomini, som trodde sig förfölja en på återtåg stadd fiende, överraskades helt och fick i stor brådska den 23 oktober på morgonen att ordna sina trupper till strid öster om landsvägen mot Leipzig.

Efter den sedvanliga predikan före ett anfall, slogs på trumma revelj, därefter ”voccatere” (ställning) och så generalmarsch, varefter hela den svenska armén sattes i marsch framåt. Fältropet ”Hjälp Herre Jesus!” gavs, en våldsam artillerield öppnades (Torstensson har kallats det svenska artilleriets fader) och i skydd av denna gick fotfolket fram till 100 stegs avstånd från fienden, där musketerarelden började. På båda flyglarna drabbade rytteriet samman i ett häftigt handgemäng. På den högra lyckades generalmajorerna Wittenberg och Stålhandske kasta Bornevals kavalleri och de ungerska ryttarna över leipzig-1642 ända. I panik flydde här de kejserliga från slagfältet, förföljda av svenskarna. På den vänstra flygeln däremot, hotade nederlaget. Den tappre generalmajoren Slang stupade, hans skvadroner drevs bakåt av Gonzagas ryttare och kroaterna. Efter hårt fäktande lyckades dock till slut generalmajor von Köningsmark hejda fienden.

I centern hade skaraborgarna ‒ i kraft av sin heder och värdighet som det andra regementet i rang inom det svensk-finländska infanteriet ‒ sin traditionella plats främst och i mitten av slagordningen. Här förde generalmajoren Montaigne befälet. Efter en hård och blodig strid drev svenskarna undan ärkehertigens infanteri. Den vänstra infanterigruppen under generalmajoren Wrangel drabbades av ett våldsamt fientligt motanfall och tvingades bakåt, varvid artilleriet gick förlorat. Härigenom blottades skaraborgarnas vänstra flank och snabbt svängde Leopolds pikenerare och arkebusiärer in mot regementet. Ribbings knektar stod dock ståndaktigt fast och hejdade fienden, som satte in allt fler förband för att bryta motståndet och överflygla den svenska högra infanterigruppen. Wrangel fick emellertid genom skaraborgarnas okuvlighet rådrum och kunde åter gå till anfall. Stödda av muskötelden från Ribbings folk, drev Wrangels knektar nu fienden in i Linkelwald.

Under tiden hade Torstensson lyckats hejda sin högra flygel i förföljandet och kastade den i rasande galopp runt Linkelwald i ryggen på Gonzaga. Det var i sista stund, som anfallet sattes in ‒ Köningsmarks utmattade svenska ryttare höll endast med yttersta möda fienden från livet. De kejserliga, som nu ej höggs ned, flydde så fort hästarna kunde bära. Samtidigt återupptog det svenska infanteriet med skaraborgare och älvsborgare främst, anfallet mot Linkelwald, som hårdnackat försvarades av det kejserliga fotfolket. Till slut drevs dessa emellertid ut ur skogen och förintades praktiskt taget helt av Torstenssons kavallerireserv.

På 4 timmar var slaget avgjort och en betydelsefull seger vunnen ‒ ostört kunde svenskarna gå i vinterkvarter och förbereda nästa års kampanj. 46 kanoner, 121 fanor och 69 standar samt 50 fullastade ammunitionsvagnar hade erövrats. Piccolominis fältkassa och ärkehertigens guldservis föll i svenskarnas händer. Men priset hade varit högt ‒ 2000 svenskar hade stupat och lika många svårt sårats. Av Skaraborgs regemente föll kapten Anders Joensson, fänrikarna Anders Olofsson, Anders Gunnarsson och Sven Nilsson, sergeant Gabriel Davidsson, furir Lars Andersson, 7 korpraler och 57 meniga. Bland det stora antalet sårade var både överstelöjtnanten Johan Nern och majoren Johan Hård. Ytterligare skaraborgare skulle stupa och såras innan Leipzig kapitulerade. De långa marscherna tidigare hade också krävt sin tribut. Regementet, som vid början av 1642 bestod av 1100 man, räknade vid årets slut i garnison i Leipzig endast 315 fullt stridsdugliga. Väsentligt var dock dess bidrag till segern den 23 oktober och namnet ”LEIPZIG 1642” kom därför att fästas på fanan.

1642

Kärva ord och långa skaft på spjuten,

långa marscher, gosse, var det då. –

Det var andra tider. – På minuten

ofta nog det gällde att gå på!

Pratet gjorde ej sig brett som nu för tiden.

Trumman dundrade därtill för hårt. –

Framåt skulle varje man i striden.

Än ett segernamn blev åter vårt.