4:e segernamnet

På Skaraborgs regementes fana återfinns som det fjärde i ordningen av segernamn ”LEIPZIG 1642”. Slaget vid Leipzig ‒ eller, som det också kal­las, det andra slaget vid Breitenfeld ‒ ägde rum den 23 oktober.

 

Det trettioåriga kriget rasade alltfort i det förhärjade, olyckliga Tyskland. 1641 hade den sto­re fältherren Johan Banér avlidit och stått på ”lit de pa­rade” under två månader i Wismars kyr­ka med he­dersvakt bl.a. ur Skara­borgs regemente ‒ sedan sju år garnison i sta­den. Den nye över­befälhavaren ‒ fältmarskalken Lennart Torstensson från Forstena utanför Trollhättan hade mönstrat regementets nya re­kryter i Stockholm och sedan avseglat med dem till krigs­skåde­platsen vid Elbe. Dit hade också beordrats överste Per Rib­bings skaraborgare från Wis­mar. Våren, sommaren och hösten 1642 följde så regementet den giktbrutne, men okuvlige Tors­tensson, som ofta fick bäras på hästbår, på djärva marscher in i de kejserliga arvländerna Schlesien och Mähren för att hota Wien. Den kejserlige fältherren Piccolomini ma­növrerade med starka krafter försiktigt ‒ undvikande en drabbning och svens­karna fick dra sig tillbaka till Sachsen. För att söka locka Piccolomini till ett avgörande slag, började Torstensson be­läg­ra den rika staden Leipzig. Den kejserliga hären nappade på det utlagda betet och tågade, 13.000 ryttare och 6.000 man fotfolk stark, till stadens undsättning. Torstensson hävde den 22 ok­to­ber belägringen, låtsades fly inför hotet, men samlade sina 9.000 ryttare och 6.000 man fotfolk till trakten av Breitenfeld. Där intog han med byn i ryggen sin slagordning. För att inte röja grupperingen, gavs order att inga eldar fick tändas under natten. Piccolomini, som trodde sig förfölja en på återtåg stadd fiende, överraskades helt och fick i stor brådska den 23 oktober på morgonen att ordna sina trupper till strid öster om landsvägen mot Leipzig.

 

Efter den sedvanliga predikan före ett anfall, slogs på trumma revelj, där­efter ”voccatere” (ställ­ning) och så generalmarsch, varefter hela den svenska armén sattes i marsch framåt. Fält­ropet ”Hjälp Herre Jesus!” gavs, en våld­sam artillerield öppnades (Torstensson har kallats det svens­ka artilleriets fa­der) och i skydd av denna gick fotfolket fram till 100 stegs avstånd från fienden, där musketerarelden började. På båda flyglarna drabbade rytteriet samman i ett häf­tigt handgemäng. På den högra lyckades generalmajorerna Wittenberg och Stålhandske kasta Bor­nevals kavalleri och de ungerska ryttarna över leipzig-1642ända. I panik flydde här de kejserliga från slagfältet, förföljda av svenskarna. På den vänstra flygeln däremot, hotade nederlaget. Den tapp­re gene­ral­­majoren Slang stu­pa­de, hans skvadroner drevs bakåt av Gon­zagas ryttare och kro­a­terna. Efter hårt fäk­tande lyckades dock till slut general­ma­jo­r von Köningsmark hej­da fienden.

 

I centern hade ska­ra­­borgarna ‒ i kraft av sin heder och vär­dig­­het som det and­ra re­­ge­­mentet i rang in­om det svensk-finländska infanteriet ‒ sin tra­di­ti­o­­nella plats främst och i mitten av slag­ord­ningen. Här för­­de gene­ral­ma­jo­ren Mon­taigne be­fä­let. Efter en hård och blodig strid drev svenskarna un­dan ärke­­hertigens infanteri. Den vänst­ra in­fan­teri­gruppen under gene­ral­­majoren Wrangel drab­bades av ett våldsamt fientligt motanfall och tvingades bakåt, varvid artilleriet gick förlorat. Härigenom blottades skaraborgarnas vänstra flank och snabbt svängde Leopolds pikenerare och arkebusiärer in mot rege­mentet. Ribbings knektar stod dock stånd­aktigt fast och hejdade fienden, som satte in allt fler förband för att bryta motståndet och överflygla den svenska högra infanterigruppen. Wrangel fick emellertid genom skaraborgarnas okuvlighet rådrum och kunde åter gå till anfall. Stödda av mus­köt­elden från Ribbings folk, drev Wrangels knektar nu fienden in i Linkelwald.

 

Under tiden hade Torstensson lyckats hejda sin högra flygel i förföljandet och kastade den i rasande galopp runt Linkelwald i ryggen på Gonzaga. Det var i sista stund, som anfallet sattes in ‒ Köningsmarks utmattade svenska ryttare höll endast med yttersta möda fienden från livet. De kejserliga, som nu ej höggs ned, flydde så fort hästarna kunde bära. Samtidigt återupptog det svenska infanteriet med skaraborgare och älvsborgare främst, anfallet mot Linkelwald, som hårdnackat försvarades av det kejserliga fotfolket. Till slut drevs dessa emellertid ut ur sko­gen och förintades praktiskt taget helt av Torstenssons kavallerireserv.

 

På 4 timmar var slaget avgjort och en betydelsefull seger vunnen ‒ ostört kunde svenskarna gå i vinterkvarter och förbereda nästa års kampanj. 46 kanoner, 121 fanor och 69 standar samt 50 fullastade ammunitionsvagnar hade erövrats. Piccolominis fältkassa och ärkehertigens guld­­­servis föll i svens­karnas händer. Men priset hade varit högt ‒ 2000 svenskar hade stupat och lika många svårt sårats. Av Skaraborgs regemente föll kapten Anders Jo­ensson, fän­ri­karna Anders Olofsson, Anders Gunnarsson och Sven Nils­son, sergeant Gabriel Davidsson, furir Lars Andersson, 7 korpraler och 57 meniga. Bland det stora antalet så­rade var både överstelöjtnanten Johan Nern och majoren Johan Hård. Ytterligare skaraborgare skulle stu­pa och såras innan Leipzig kapitulerade. De långa marscherna tidigare hade också krävt sin tri­­but. Regementet, som vid början av 1642 bestod av 1100 man, räknade vid årets slut i gar­ni­son i Leipzig endast 315 fullt stridsdugliga. Väsentligt var dock dess bidrag till segern den 23 oktober och namnet ”LEIPZIG 1642” kom därför att fästas på fanan.

Namnlös

Leipzig

1642

 

Kärva ord och långa skaft på spjuten,

långa marscher, gosse, var det då. –

Det var andra tider. – På minuten

ofta nog det gällde att gå på!

 

Pratet gjorde ej sig brett som nu för tiden.

Trumman dundrade därtill för hårt. –

Framåt skulle varje man i striden.

Än ett segernamn blev åter vårt.

 

Kärva ord och långa skaft på spjuten,

långa marscher, gosse, var det då. –

Det var andra tider. – På minuten

ofta nog det gällde att gå på!

 

Harald Åkerstein

Stäng meny