7:e segernamnet

Näst sist av de åtta segarnamnen på regementets fana står LANDSKRONA 1677. I detta slag, som utkämpades en osed­van­ligt het julidag för snart 500 år sedan, stred Skaraborgs rege­mente under befäl av överste von Börstell på sin sedvanliga plats i den svenska slagordningen ‒ främsta ledet i centern.

 

Den styrka som regementet här mönst­rade var starkt decimerad efter förlus­ter­na i slaget vid Lund ett halvår tidigare, den 4 december 1676, och genom fältsjukans härjningar under vintern. I januari beordrades överste­löjtnanten Gustaf Hårds Skaraborgsbataljon ner från Göteborg, där den legat i garnison. Officerarna hade då inte på ett och ett halvt år fått ut sin rättmätiga lön och i många familjer rådde stor nöd. Marschen gick till Vä, där de båda bataljonerna förenades. Knektarna fick ny mundering av gult kläde med svart foder – regementets första enhetliga uniform. Våren 1677 deltog också regementet i de strider, som ägde rum i mellersta Skåne, sedan danskarna landsatt starka förband och und­satt det av svenskarna belägrade Landskrona. Karl XI hade med sin armé dri­vits undan till Herrevadskloster, där han mottog underrättelsen om den svenska flottans för­ödande nederlag i Köge bukt den l – 2 juli. Situationen var prekär ‒ snapp­­hanarna försvårade de svenska underhållstransporterna och band betydande styrkor, någon hjälp från flottan var inte längre att vänta ‒ ett fältslag måste vågas för att slå den danska armén innan denna tillfördes ytterligare förstärkningar över Öresund.

 

Den 12 juli bröt Konungen upp från sitt fältläger vid Herrevadskloster med sin armé om 10.000 man och mar­scherade söderut mot fienden. Under Landskrona_1befäl av konung Kristian V hade 12.000 dans­kar slagit läger på de domi­ne­rande höjderna Rön­ne­berga backar. Den 13 juli, som var bot- och böndag, firades av svenskar­na i stillhet vid Torrlösa. Tidigt på mor­gonen den 14 juli i ovanligt stark värme intog de 15 svenska bataljonerna och 28 ryttar­skvadronerna slagord­ning mel­lan Sireköpinge och Tirup. Skara­bor­gar­na intog som rikets näst främsta fotfolksregemente i rang sin tradi­tionsenliga plats i mitten av centerns första träffen. Till höger stod Livgardet och till vänster Dalregementet. Vid Tirup grupperades också 6.000 uppbådade bönder ifrån Småland och Östergötland – beväpnade med jakt­bössor, hötjugor, liar och vargspjut samt under befäl av ”härads­höv­ding­ar, lagläsare och andra sådana be­tjän­ter” ‒ med löfte om fri plundring av det danska lägrets rikedomar.

 

I skydd av mörkret hade danskarna emellertid lämnat lägret och dolt grupperat sig bakom en upp­kastad jordvall i öst-västlig riktning på Ylles hed. Från jordvallen ryckte danskarna fram med 20 bataljoner och 46 skvadroner under stark artillerield mot svenskarna. Det danska artilleriet sköt med ”lenche-kugler”, två kanonkulor sammanfogade med en järnkedja. Länkkulor, eller länklod, hade tagits fram för att riva ned ett fiendeskepps tackel och tåg, men att skjuta dessa projektiler mot fotsoldater ansågs under 1600-talet vara höjden av feghet. I de historiska doku­menten framgår det att att inga danska artillerister togs levande av svenskarna.

Den svenska främre linjens höger­flygel, där konungen fanns, upptäckte några danska ryttaravdelningar på andra sidan en stenmur intill vägen mot och Sireköping. Karl XI gick nu under fältropet ”Hjälp Jesus” raskt till anfall med den högra fly­geln under generalmajor von Ascheberg och med understöd av centerns infanteri. Svenskarna hejdades av en hög stenmur, men man hittade en smal öppning där man kunde ta sig igenom under intensiv beskjutning. Väl på andra sidan gick Karl XI med dragen värja tillsammans med de ryttare som överlevt beskjutningen till anfall mot fyra danska skvadroner. Striden var hård och troligtvis stupade merparten av de danska kavalleristerna. Liksom under slaget vid Lund drabbades både konungen och det övriga rytteriet av så stor iver att man i princip övergav slagfältet i jakt på de flyende i riktning mot Asmundtorp. 

Landskrona_2
Exempel på länkkula

   Samtidigt som danskarnas vänsterflank upplöstes, erhöll de svenska infanteriregementena i centern kraftiga förluster från fiendens artilleri. Ohyggliga scener utspelades när karteschladdningar och länkkulor sköts rakt in i de svenska leden. Kartescher var artilleriprojektiler avsedda för beskjutning av levande mål på nära håll. De bestod av en tunn cylindrisk hylsa som innehöll skrot, i form av blykulor, järnkulor, små metallbitar eller flinta, som vid avfyring spreds konformigt direkt från mynningen. Kartescher var artilleristernas sista chans att stoppa en framryckande fiende.

Trots ömsesidig beskjutning med vapen av alla kalibrer stod trupperna kvar mitt emot varandra uppe på heden vid dalgångens västra sida. Linjerna med muskötskyttar på båda sidor ger eld mot varandra i takt med att de olika regementena når fram till stridsområdet. Eldhastigheten för en musköt var låg då det tog tid att ladda om en mynningsladdare. Träffsannolikheten var dessutom låg då vapnen saknade räfflor och man brukade räkna med att mindre än 40 % av avlossade skott i en salva träffade sitt mål.

 

Under tiden hade Kristian V med sin högra flygel, där man kraftsamlat den danska armén både personellt och kvalitativt, under fältropet ”Gud hjälp oss” anfallit den svenska vänstra flygeln. Danskarna hade uppfattat att svenskarnas vänstra flygel var ganska svag och de beslutade att låta de allierade trupperna, kejserliga regementet samt de munsteriska dragonerna, göra en omfattning. De svagare svenska kavallerienheterna vräktes tillbaka av tyngden i anfallet. Västerbottens regemente gjorde en motstöt för att hjälpa rytteriet, men detta slutade bara med att förbandet revs upp. Den svenska vänstra flygeln fördes av Simon Grundel, som tjänat upp sig från Landskrona_3menig till fältmarskalk och adlats under namnet Helmfelt. Han ledde skickligt striden mot övermakten, men även ett motanfall med förbanden ur den bakre linjen misslyckades. Helmfelts häst blev skjuten och han själv klämdes fast under hästen och blev dödad av en dansk löjtnant. Då Helmfelt föll tvingades svenskarna under svåra förluster tillbaka mot Tirup. Läget på den södra delen av slagfältet syntes nu som förlorat för svenskarna. Då hejdade sig plötsligt Kristian V – danskarna hade varseblivit de 6.000 bönderna. Dessa gjorde i sin rädsla stort väsen av sig. I röken och dammet tog danskarna dem för en ännu orörd reserv av reguljärt infanteri.

   

I centern rasade hela tiden striden mellan infanteriförbanden. De bakre träffena avancerade fram på båda sidor för att förstärka stridslinjen. Hela den danska uppställningen från center till vänster flank började nu falla sönder när den svenska centern pressade sig framåt under fruktansvärda förluster. Av Dalregementets personal stupade alla så när som på en löjtnant, en fältväbel och 33 meniga. Den svenska centern hade under generallöjtnant Schultz befäl först hejdat och sedan anfallit och nu dessutom rivit upp den danska centern och erövrat det danska artilleriet. Samtidigt hade Karl XI lyckats ordna sina utmattade förband vid Asmundtorp och vid underrättelsen om läget, sänt överste Bielke med del av styrkan till anfall i ryggen på danskarna. Inför hotet att bli omringade drog sig dessa skyndsamt undan och i skydd av Landskronas kanoner – kvarlämnande på slagfältet över 2.500 stupade.

Svenskarna följde långsamt efter till i höjd med Vadensjö. Först i solnedgången drog Karl XI med sina utmattade trupper till Rönneberga högar där de slog läger.

De svenska förlusterna i döda under slaget var 28 officerare, 17 underofficerare och 923 man. Många hade dött av värmeslag. Till detta skall läggas antalet sårade där många efter ett tag avled av sina skador.

Genom segern hade ett avgörande steg tagits mot återerövringen av Skåne. Skaraborgarna, som käm­pat med stor tapperhet, hade sluppit förhållandevis lindrigt undan vad gäller förluster. För sitt välför­hållande belönades de av Konungen – förutom med ”hugnesamma ord” – även med åtskilliga sköna daler silvermynt.

Landskrona_4
Monumentet över slaget vid Landskrona

Med heder bär regementet på sin fana segernamnet LANDSKRONA 1677.

Namnlös

Landskrona

1677

 

Tre hundrade man vi räknade blott –

i slaglinjens mitt efter vanan –

i främsta träffen – så blev vår lott,

men bussarna följde fanan

 

På gulnat papper ett gammalt pränt

förtäljer om stridens skiften. –

I våra dagar är allmänt känt,

det som står i den åldriga skriften

 

Där står bland annat om detta slag

om sammanhållningenmodet,

om fast förtröstan på prövningens dag

och om redliga västgötablodet.

 

De tappert stredo sin heta dust,

när fienden framåt trängde

och sedan ärligt, med liv och lust

 i en handvändning undan slängde,

 

när fram till seger sin svenska här

kung Karl förde an den dagen,

fientliga lederna – hela den här,

som blev skingrad och slagen.

 

Vår egen fana, sliten och nött,

till minnet av segern dess namn

fick präntat i krutrök och blod så rött

och slöt det uti sin famn.

 

Där skall det vittna till sena år,

när den blåser för vinden, med heder

om den eniga kraft, som allting förmår,

när den råder bland våra leder.

 

Harald Åkerstein

Stäng meny