3:e segernamnet
Sedan segern vid Wallhof förmått polackerna att utrymma Östersjöprovinserna, hade Gustav Adolf flyttat kriget till den polska provinsen Preussen och här kom det år 1627 på sommaren till ett nytt slag, denna gång vid Dirschau sydöst om staden Danzig. De svenska och polska härarna låg i var sitt befäst läger, och striderna började med att Gustav Adolf ställde upp sitt rytteri på en slätt mellan sitt eget läger och det polska. Sedan konungen ordnat skarorna, framsändes en av dem för att, såsom han sade, »rekognoscera fiendens styrka». Styrkan drev undan fiendens bevakning, men väckte samtidigt polackerna ur sin dvala, och man såg hur de började röra sig i lägret och skyndade fram och åter med sina hästar. Först vid tvåtiden kom de i ordning varefter de ryckte ut ur lägret och intog slagordning.
När konungen blev varse detta drog han tillbaka sina trupper i skydd av redutterna som omslöt det svenska lägret, varefter han avvaktade fiendens återtåg. När polackerna drog sig tillbaka till sitt läger vid femtiden på eftermiddagen måste de korsa en bäck med ganska sumpiga stränder. Då gav Gustav Adolf genast order om anfall. Polackerna tvingades vända om och gjorde ett tappert motstånd. En kort stund såg det ut som om svenskarna skulle vara tvungna att vika tillbaka, men slutligen stannade segern på svensk sida; inte minst tack vare Västgötarytteriets glänsande tapperhet. Gustav Adolf skriver själv »Men ändock fienden fuller böd till att stå och drabbade med sina lansar några resor efter hvarandra, är dock Gud enkannerligen att tacka, som gaf våre mod och lycka, att halfparten af våre hafva slagit fienden på flykten, så att han hufvudstupa i sitt läger måste förlöpa».
Segern var ärofull. Polske överbefälhavaren Koniecpolski räddade sig endast med yttersta svårighet. Flera högre polska officerare samt mycket folk blev kvar på platsen. Svenskarna tog tre fanor innan mörkret avbröt striden. Annars »hade vi väl kunnat köra fienden utur lägret» skrev Gustav Adolf.
Bland dem som på den svenska sidan mest utmärkte sig i striden var Västgöta ryttare och deras 35-årige överstelöjtnant, Erik Soop. I ridderskapets och adelns protokoll för den 24 december 1627 omtalas ett slags tacksägelsetal som Gustav Adolf hållit rörande dem »hvilka i krig sig väl förhållit». Han berömmer särskilt Erik Soop vilken »uti denne förgångne sommar i lika måtto sig riddarmässigt uti den batalj, Hans K. M:t med sina fiender, de poler, höll mellan båda fältlägren vid Dirschau, i det, då det andra rytteriet vek för fienden tillbaka, han med sin skvadron (motsv. bataljon) icke allenast vände de flyktige tillbaka, så att han måste fly in i sitt läger». För denna bedrift blev Soop med stor högtidlighet slagen till riddare på Stockholms slott.
Dagen efter striden ryckte konungen ut ur lägret för att nå ett avgörande slag, men denna gång var lyckan de svenska vapnen mindre god. Konungen blev nämligen illa sårad i högra axeln och den oro som underrättelsen om denna olycka väckte bland svenskarna, fick dem att avstå från sina redan vunna fördelar och återvända till lägret. När Koniecpolski märkte detta vände även han om och härav kom det sig att båda de kämpande härarna om aftonen åter intog samma ställningar som de haft vid stridens början.
DIRSCHAU 1626 blev tredje segernamnet på Kungl. Västgöta Regementes fana.
(Anm: När Gustav Adolf skadades bar han ett älghudskyller, d.v.s. en rock i tjockt älgskinn, och byxor av spanskt kläde. Kyllret hade ärmar av siden. Numera finns bara rester av ärmarna kvar. Dräkten är utställd i Livrustkammaren i Stockholm. En reva i kyllrets halsringning visar var konungen blev skadad. Skottet träffade i halsen, nära luftstrupen. Fläckarna som syns på kyllrets framsida är intorkat blod. Kulan fastnade inne i skulderbladet – och förblev där. Kungen klarade sig, men han förlorade känseln för resten av sitt liv i ett par av högerhandens fingrar. Han kunde aldrig mer bära harnesk utan bara ett mjukt kyller.)